Om en mycket arg och skitig man i hängslen & ord om den stora rädslan


Den stora rädslan.
Jag har åtskilliga berättelser om möten med energikroppar som skrämt mig. 
Ett av dem skriver jag om idag.
Du kan också lyssna, om du hellre vill det.

Önskar dig en fin söndag,

Anna

Seansskildring, Andekontakt, Själ, Anförvant, Energikropp, Spöke, Rädslan för andevärlden
Seansskildring, Andekontakt, Själ, Anförvant, Energikropp, Spöke, Rädslan för andevärlden


Det hade tagit nästan sju timmar att köra ner till den älskade ön. Två små tappra i bilen. Några fikastopp, någon lunch och så traditionsenliga rastningar på lekplatser längst vägen. Det var skönt att vara framme.

Huset jag hyrt för semesterveckan var nyrenoverat, stort och låg vackert inbäddat i åkerlandskap. Julidofterna av rapsfälten, slaget hö och vind med hav i sig välkomnade när jag öppnade bildörren. Värden hade instruerat att jag skulle hämta nyckeln i ladan som låg strax bredvid. En fortfarande rå stenlada som skulle inredas till konstatelje hade jag fått veta vilket jag naturligtvis älskade blotta tanken av.

Öppnade dörren och möttes av en rå kyla som visserligen är vanlig just i oisolerade stenhus från innan sekelskiftet men som knottrade sig över sommararmarna. Den välanvända trästegen stod lutad upp mot vindsluckan och nyckeln skulle ligga strax till höger där uppe.
Obehaget nådde mig redan innan jag gick in. Kylan, den unkna doften och tanken om spindlar och annat kryp svävade förbi men jag tog mig såklart i kragen och sedan ett stadigt om stegen för att försäkra mig om att den skulle bära.
Det gjorde den.
17 trappsteg upp.

Plötsligt rusandes mot mig.
Ur dunklet en man, arg som domedagen. Stor, skitig med bar överkropp och hängslen. Han gestikulerade, grimarsherade och vrålade åt mig. Bilderna av hans kropp, den vibrerade känslan av hårda steg över de råa träplankorna, ilskan i rösten och den genomträngande doften av svett och adrenalin.
Ögonblicket gick så fort. Det blixtrade. Men jag blev så rädd att jag helt spontant vände bort huvudet och sa högt ut i luften
-Förlåt, förlåt jag ska bara hämta nyckeln…

Så var det över. Han var borta.
Rädslan höll kvar. Mina händer i ett så hårt grepp om stegen. Tittade mig omkring igen. Visste att jag var ensam. Men också, att jag nyss inte var det.
Det här var långt innan jag mötte min moster i hallen och därefter lärde mig om mina förmågor. Långt innan. Så rädslan var fortfarande kompakt.
På stegen kom förnuftet tillbaka. Den inre förebråden monologen om att skärpa sig. Tänk om någon hade hört mig? Och den om att jag en vecka senare skulle behöva klättra tillbaka upp längst stegen för att lägga tillbaka nyckeln…

Jag har varit rädd i hela mitt liv. För mörkret och alla dess ljud. Skuggor, gnissel och spöken.
Förnimmelse jag inte fått ordning på. När min moster kom på besök var en av mina första frågor till henne,
-Säg inte att jag kommer börja se döda människor också??
Jag frågade av rädsla, ren och skär rädsla. Hon skrattade till svar den gången och sa, tids nog.

Under arbetets gång har jag förstått att jag har sett döda människor i hela mitt liv. Jag har varit rädd för att jag inte har förstått vad det är jag uppfattat. Ju fler upplevelser jag samlat på mig, desto mer har rädslan skingrats. Och nu, finns nästan ingen kvar. 
Andar som visar sig bär inte sitt avhuggna huvud under armen. De är inte halvt uppätna av maskar eller skriande i svart ångest. Det rinner inget blod och ögonhålorna är inte tomma.
Andar som visar sig är människor som har levt här omkring oss. Det är farmödrar och livskamrater. Söner och bästa väninnor. Visst kommer de med känslor. Det är en annan sak. Tårar, skuld, saknad, ilska. Men oftare med skratt, bus och humor. Och i princip alltid, med kärlek. De kommer med den stora kärleken. Till de levande. Till livet. Kärleken i samhörighet, även nu. Dimensioner till trotts.

Får du förnimmelser du inte får ordning på?
Upplever du kommunikation med någonting som inte syns fysiskt?
Blir du rädd?
I sådant fall, lär dig om dina förmågor kära.
 
Med värme,
 
Anna
 
Ps… Jag hade den där veckan lite lite svårt att förstå hur någon någonsin skulle kunna måla i den planerade konstateljén… Nu hade jag mer än gärna både pratat mannen till sans och plockat fram penslarna!
 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln