Andlighet, Spiritualitet
     & Medialitet     
ANNA STOMSI BLOGG

 
seanser, readings, föreläsningar & möten
...& därimellan, självaste livet

Varmt Välkommen

SENASTE INLÄGG:

_____________________________________

2017 > 03

Den här helgen är jag med på mässa och välkomnar alla! Det brukar trängas av levande i olika skepnad!
I höstas stod en man för tillfället utan kropp och väntade tålmodigt bredvid mig nästan hela dagen. Jag sa till honom, hur kan detta bli möjligt? Det är tusentals besökare här, hundratals utställare, hur ska hen du vill få kontakt med hitta rätt?
Jag vet inte hur men att det fungerade. Hans livslevande valde min stol att sätta sig vid. Återförening. Känslosamma tårar. Glädje.
Så mycket människor. Så mycket energier. När vi arbetar tillsammans öppnas portarna extra vida och kanalerna blir renare och öppnare och större. Det är fantastiskt.
Så, nu förberedelser. Varmt, varmt Välkomna!

a

Jag har varit rädd i hela mitt liv. För mörkret och alla dess ljud. Skuggor, gnissel, knäppningar. Och spöken.
Förnimmelse jag inte fått ordning på.
När min moster kom på besök var bland det första jag sa till henne,
-Säg inte att jag kommer börja se döda människor också?! 
Hon skrattade. För minns, jag såg henne.
Under arbetets gång har jag fått förstå att jag har sett döda människor i hela mitt liv. Jag har varit rädd för att jag inte har förstått vad det är jag uppfattat. Ju fler upplevelser jag samlat på mig, desto mer har rädslan skingrats. Nu, finns ingen kvar. 

Andar som visar sig bär inte sitt avhuggna huvud under armen. De är inte halvt uppätna av maskar eller skriande i svart ångest. Det rinner inget blod och ögonhålorna är inte tomma.
Andar som visar sig är människor som har levt här omkring oss. Det är farmödrar och livskamrater. Söner och bästa väninnor.
Visst kommer de med känslor. Tårar, skuld, saknad, ilska. Men oftare med skratt, bus och humor. Och kärlek. De kommer med den stora kärleken. Till de levande. Till livet.
Kärleken i samhörighet. Dimensioner till trotts.

Om hur jag upplever att det här språket fungerar kommer jag att skriva.
Likaså om hur du kan göra för att tacka nej till kontakt, när det känns rädsla.

Idag ska jag vända nästippen mot solen och tanka energi i sin renaste form. Njut söndag, där du är. Och jag undrar fortfarande, vann rätt låt?

a

Den unga anförvanten är en kvinna och hon sätter sig tydligt i kroppen på mig.
-Hennes främsta signalement blir kropps-språket, säger jag till värdinnan för gruppseansen, som bokats i Växjö, en regnfuktig februarikväll.

Jag sprätter och far. Blir utdragen och smal. Spänstig. Benen far omkring. Jag skrattar och vevar med armarna. Knäpper med fingrarna och vevar på. Jag blir mycket snabbare i min energi, busigare. Liksom viftar med kroppen. Och så vill jag att det ska hända saker. Ivrigt.
Hon visar sig jämngammal med värdinnan när de levde fysiskt tillsammans och jag upplever en viss likhet mellan dem.

Hon ställer sig nära men fysisk kontakt är inte självklar så hon visar ömhet på andra sätt. Hon lutar sig nära kvinnan i stolen, pekar fram och tillbaka mellan deras huvuden. Påvisar bandet, det starka bandet mellan dem.
Värdinnan blir rörd och gråter. Det är hennes vän. Hennes väldigt nära och gode vän.
 
När vi samlar ihop oss efteråt stannar värdinnan till och säger,
-Om ni hade träffat min vän i verkliga livet och sett hennes rörelsemönster. Känt hennes energi och sprudlande sätt. Då hade ni aldrig, aldrig misstrott det här. Det var så exakt på pricken.
Jag svarar, jag är lika överväldigad. Tack.

a

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Länkar

-

Etiketter