Seans skildring, en farmor från en högljudd restaurang långt, långt borta.


Innan hon går säger den unga kvinnan som bokat seansen,
-Jag känner henne. Jag vet att jag har henne med mig.
Tack för att du hjälpte oss att pratas vid.
 
Kärlek försvinner inte,
Med värme,
 
Anna

Ps: Idag kan du lyssna om du vill
(tryck på playsymbolen så kommer den igång även om det ser ut som att inspelningen är 0:0 minuter...)

Berätta gärna om du tyckte att det var en fin väg att ta emot orden?

Du kan såklart läsa om du föredrar det, skrolla bara ner.
 


Redan innan hon kommer, den unga kvinnan som bokat seansen står en kvinnan fullt redo i rummet. Utan fysisk kropp men så påtagligt närvarande. Det finns drag av otålighet. Jag anar att hon inte tycker om att vänta. Och säkert inte heller mitt avvaktande. Hon visar redan att hon bestämt håller om stolsryggen. Handen är inte finlemmad, har inte målade och vårdade naglar. Den är snarare grov och van att hugga i. Aningen barsk. Anar att hon inte tycker om när vi spiller med tiden.
Det är mycket och stark kraft i rummet och går inte att missta.
Min gäst hinner knappt få av sig jackan och sätta sig ner innan jag inleder samtalet. Jag blir ivrigt styrd av den kvinnliga energikroppen.
Jag känner henne. Hon är bastant, fyllig och stark. Har mörka färger, är inte särskilt ”fixad”, alltså har ingen makeup vad jag kan ana eller stylat hår, snarare enkel och ordningsam. Och så pratar hon fort. Effektivt. Jag hör både hennes röst och skratt.

Vi får befinna oss i ett kök eller restaurang och det är mycket människor överallt. Alla åldrar. Män och kvinnor. Kvinnan jag har kontakt med gestikulerar, styr och pekar och visar. Pratar och skrattar. Det är tydligt att hon står i centrum i sammanhanget hon visar och ingenting står stilla. Det är liv och rörelse. Och det fullkomligt glittrar om henne. På just det där enkla viset som hos människor som är hemmavana och fullkomligt socialt bekväma.
Till det så känner man sig högst sedd, i hennes sällskap. Trotts att det är många människor omkring henne som söker hennes uppmärksamhet. Det är fint.
Hon torkar och borstar av sina händer om och om igen under samtalet. Visar mig det upprepande. Ytterligare ett signalement.
 
Det visar sig att det är den unga kvinnans farmor. Hon arbetade som spindeln i nätet på en restaurang. Och det går inte att ta mista. Lika stark, tydlig som hon var medan hon levde, är hon från sitt håll nu. Hon pekar med stor stolthet på den unga kvinnan. Pratar om och visar på hennes intellekt. Att hon använder det. Hon är så stolt över hennes studier. Och hon vill att hon ska fortsätta. Ta steg framåt.
Progress. Stå inte stilla. Utvecklas. Hon pekar på sitt eget liv, även det med stolthet. Att det passade henne. Men också att det inte skulle passa den unga kvinnan i stolen. Att hon ska leva på ett annat sätt. Och studera.

Vilken farmor. Att ha med sig, säger jag när tiden alldeles för fort farit iväg. Hon står som en stark fura bakom dig och ibland, om du behöver det, kommer hon puffa dig litet framåt.
Jag ler när jag tillägger,
-Du kommer att höra henne om du ligger på latsidan!
Uppmanande. Med kärlek.
 
Innan hon går säger den unga kvinnan,
-Jag känner henne. Jag vet att jag har henne med mig.
Tack för att du hjälpte oss att pratas vid.
 
Kärlek försvinner inte,
Med värme,

Anna
 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln