EN man med hyttande näve

En gång såg jag en stor, skitig man med hängslen. Arg som domedagen över att jag klampade in och störde. Jag stod på en stege i en rå gammal lada för att hämta nyckeln till ett sommarhus jag hyrt. Och där uppe, som på ett loft, stormade han emot mig och hytte med näven.
Jag visste mycket väl att luften framför mig var tom, men jag såg honom tydligt. Kläderna. Skäggstubben. Den grimmasherande munnen. De svarta gluggarna där tänder saknades.
Jag plockade nyckeln snabbt och viskade,
-Förlåt mig, jag vill inte störa dig, jag ska bara ta nyckeln.
En vecka senare var jag tvungen att klättra upp igen för att lägga tillbaka. Jag kan bara säga,
kallakårar.

Den här mötet skedde innan jag lärde mig om mitt mediala språk och förstod att jag kunde kommunicera med mannen. Kanske till och med hjälpa honom vidare. Han såg mig. Och kanske också de fakto att jag kunde se honom. Men själv var jag fortfarande huller om buller med alla intryck. Bortförklarade både syn och hörsel och känsla med långkörning, lågt blodsocker och för lite sömn. Ler åt hur duktig jag varit på att förklara "min fantastiska fantasi". Ler mindre åt hur frustrerande det måste varit för mannen utan fysik.

När jag möter människor som är öppna för egna mediala upplevelser men som ännu inte lärt om sina förmågor är just rädsla ett vanligt inslag. Och det klart säger jag. Att vi är rädda för det vi inte har ett språk för. Mitt återkommande råd om man i någon form förnimmer mer än det fysiska är, hitta ett sammanhang med en kursledare som inger förtroende och lär under en helg eller två. Om inte annat för att efter det kunna stänga ner när det känns rädsla.

Idag är det torsdag. Ett envist virus har tagit kraften i några dagar och jag kurerar mig under filt framför tv:tablå med skämmsinslag. Och jag vet att jag bara borde äta avocado och ingefära men istället färgar plockgodiset fingertopparna i regnbågens alla kulörer.  Sådan är jag. Också.
Med ett leende på läpparna,

a
 

Kommentera gärna: