en vän, ett möte

Den unga anförvanten är en kvinna och hon sätter sig tydligt i kroppen på mig.
-Hennes främsta signalement blir kropps-språket, säger jag till värdinnan för gruppseansen, som bokats i Växjö, en regnfuktig februarikväll.

Jag sprätter och far. Blir utdragen och smal. Spänstig. Benen far omkring. Jag skrattar och vevar med armarna. Knäpper med fingrarna och vevar på. Jag blir mycket snabbare i min energi, busigare. Liksom viftar med kroppen. Och så vill jag att det ska hända saker. Ivrigt.
Hon visar sig jämngammal med värdinnan när de levde fysiskt tillsammans och jag upplever en viss likhet mellan dem.

Hon ställer sig nära men fysisk kontakt är inte självklar så hon visar ömhet på andra sätt. Hon lutar sig nära kvinnan i stolen, pekar fram och tillbaka mellan deras huvuden. Påvisar bandet, det starka bandet mellan dem.
Värdinnan blir rörd och gråter. Det är hennes vän. Hennes väldigt nära och gode vän.
 
När vi samlar ihop oss efteråt stannar värdinnan till och säger,
-Om ni hade träffat min vän i verkliga livet och sett hennes rörelsemönster. Känt hennes energi och sprudlande sätt. Då hade ni aldrig, aldrig misstrott det här. Det var så exakt på pricken.
Jag svarar, jag är lika överväldigad. Tack.

a

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

-

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln